joannasdagar

Kanner mig helt stressad! Planerna ar nu att jag ska aka till Sverige, sa fort som mojligt. Helst i slutet av jan, el borjan-mitten av feb. Och innan dess maste jag ta reda pa foljande.

•  Om jag kan aka till Sverige utan problem, efter att ha bott har i 3 ar. Alltsa, om dom slapper ut mig fran Venezuela utan venezolanskt pass. (Borde ju INTE vara ngt problem tycker man!) Men jag maste vara 100% saker pa att det gar bra, inte sa att jag aker till flygplatsen med min biljett, helt lycklig och sen nar det ar dags att checka in sa ba "Nej, tillbaks med dig javla svenne! Du ar fast i Venezuela!"
  
• Fickpengar! (Det loppet verkar redan vara kort, kan jag ju saga pa en gang. Men lite hopp kan man ju alltid ha kvar)

Allt det andra, tar jag reda pa nar jag val ar i Sverige. Det jobbigaste ar forsta punkten, for allt ar stangt har tills pa mandag. Svenska ambassaden har i Caracas oppnar pa mandag, och da ska jag vara den forsta att ringa och ta reda pa detta viktiga! Och om inte dom kan ge mig svar, sa aker jag in till stan till Immigrationsverket och tar reda pa det dar. Svar ska jag ha!! Jag hoppas sa innerligt att svaret ska bli "- Det ar klart du kan aka till ditt "hemland" utan problem, med ditt svenska pass! Det ar ju ologiskt att du INTE ska kunna! Ak du, hejda!"

Jag ar sa excited. Jag ar verkligen det.
MEN, det finns ett men. Min pojkvan ska med mig, och min familj i Sverige och alla hans vanner ar jattepositiva. T.o.m hans egna mamma ar super positiv och glad for hans skull. Men saklart, finns dom har negativa pessimistiska (stavning?) manniskor som borjar med "Hur ska han gora med spraket? Tank om han inte trivs? Tank om han blir deppad? Tank om, tank om, tank om!!"
Alltsa jag vet ju detta, men vi har snackat om det. Det ar ju inte heller som om att vi precis har lart kanna varandra heller, vi har varit tillsammans i 2 ar och bott ihop. Sa vi kanner varandra ratt bra, och vet allt om varandra. Han ar verkligen inte typen som blir deprimerad heller. Han har latt for att anpassa sig, och vi 2 har gatt igenom sjuka grejer ihop och overlevt! Vi har haft det kampigt och verkligen varit pa botten, men kampat oss upp. Han ar jatteivrig for att fa borja plugga svenska, och han lar sig fort.  Och han gillar kyla, stora jackor osv.. haha! (till skillnad fran mig!) Han kommer jattebra overens med min familj, spec med min alskade syster Jen. Dom ar fan bastisar. Dom brukar t.o.m mobba ut mig, det sager val allt? Och sen, vem kan bli uttrakad nar man bor med Yoel? :) Vi 3 har bott ihop forut och haft det superbra. Sen, alla hans vanner sager till honom att aka harifran ar det basta han kan gora. Typ att har finns det inte mkt framtid, pga var president. Och det ar sant! Venezuela i sig ar ett underbart land! Med underbara strander, och platser. Regnskogar m.m. MEN, presidenten Chavez forsoker ta efter sin idol Fidel Castro. (Kubas foredetta president) Han vill bli diktator. Han vill styra Venezuela med jarnhand-handske (whatever, ni fattar). Sa han borjade ransonera ut vatten forst, nar han hade trottnat pa att leka med manniskors liv genom att gora detta sa borjade han ransonera ut elen. Helt sjukt. Han vinner ju valen med fusk oxa, det ar det som ar sa synd med det har landet. Att lagen ar helt korrupt, presidenten ja allt som styr landet. Allt ar korrupt. Sa alla sager till Jefri, du gor ett bra val genom att aka bort harifran. Folk sager att det har landet gar under. Vilket ar javligt sorgligt tycker jag, for jag ALSKAR Venezuela. Det ar ett underbart land med underbara manniskor. Jag har mkt fina minnen harifran. Har traffade jag likosm the love of my life Jefri. Jag kommer att fortsatta komma hit sa mkt jag kan, men jag blir nog kvar i Sverige sen. Jag hoppas saklart att Jefri oxa blir lycklig dar med mig. Jag tror att lar han sig spraket, sa ar allt darefter "en dans pa rosor." :) Klart han kommer att sakna sitt Venezuela, fan jag kommer att gora det definitivt. Men man kan ALLTID aka hit pa semester i 3 man, och det a lot. Sa ja, positiv och se allt det ljusa och alla hjalps at och sammanhallning sa kommer allt att losa sig. Det ar vad jag tror.

sorry for sa langt inlagg, och lite politiskt och t.om trakigt. Men det ar sa mkt i mitt huvud just nu, och jag kanner att bloggen ar ett satt for mig att slappa ut lite av allt jag har inom mig. Bara skriva av mig. Och det hjalpte! Folk som ar negativa forsoker get to me, and sometimes they do. Men nu kanns allt som om det bara rinner av mig fakiskt, kanner mig lite lattare. Kanns att det har kommer att funka sa bra, det kommer att bli som jag vill. Jag ar lycklig. :)