Emotofob...
2010-01-19 @ 06:04:29
Jag har ju krakfobi, jag sager ju som om alla vet det. Men jag har det. Jag ar en grov fobi for spyor. Majoriteten av alla manniskor i hela varlden tycker sjalvklart att spy ar ackligt, och att se spyor ute osv oxa ar ackligt. Men that`s it. Folk tycker bara det ar skabbigt, som vilken annan acklig grej som helst. Men jag daremot, jag blir inte bara acklad. Jag kan inte se ngn spy, el se en spya ute el ens hora krakljud. (Nar ngn spyr) Jag sjalv spyr ALDRIG, det kravs mkt for att jag ska spy. Jag har varit sa har typ sa lange jag kan minnas. Iaf f.r.o.m nar jag var nio ar gammal. En dag for lange sen sa sager min bror till mig, "- Joanna, vet du att det finns ett namn for sana som du, som har spyfobi" Jag: "-Va?? Seriost? Sa jag ar inte ensam om den har konstiga jobbiga fobin?" Min bror: "-Nope, fobin heter emotofobi. Ga in pa www.emotofobi.se" Jag: "Ljug inte! Du vill bara att jag ska ga in pa ngn acklig spysida, for att javlas med mig! Du vet att jag svimmar da! Taskigt!!" Min bror: "-Nej, jag lovar. Ga in!"
Sa jag surfar in pa sidan, och ja, mkt riktigt sa ar det en sida for manniskor som har krakfobi. Jag ar inte den enda!! Wooo! Not! Jag vill inte ens ha den har fobin, det ar sjukt jobbigt. Jag ar jatte lattacklad, alltsa grooovt. Jag slutar ata for minsta lilla ackelgrej, men spya. Det ar en helt annan sak. Det ar verkligen en fobi! Jag tror att jag inte har spytt pa typ ett ar. Jag spyr aldrig. I mean it. Jag gor allt, in i det sista for att undvika det. Fastan jag vet att jag kommer att ma battre om jag spyr, sa star jag hellre ut med mitt illamaende an spyr. Nar min pojkvan ar sjuk, och han gar pa toa for att krakas sa satter jag en kudde over ansiktet och haller for oronen det hardaste jag kan. I just can`t.
"Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. (japp, I got that.)
Emetofobi är inte bara en rädsla för att spy offentligt, då kan det istället handla om social fobi. (jag har INTE social fobi, men daremot en radsla for att spy offentligt. Japp, check!)
En del emetofober är bara rädda för att se andra spy, men inte rädda för att spy själva. Andra emetofober är bara rädda när personer med magsjuka spyr, för att de själva kan bli smittade och spy. Om någon spyr av tex fylla istället är de inte rädda, eftersom det inte smittar. " (Nej, jag ar radd for att se andra spy, mig sjalv, spyor ute pa gatan, och ja det med magsjuka stammer oxa. Sa check, and check!)
Att behandla emetofobi kan vara ganska komplicerat eftersom slutmålet ofta är att framkalla kräkningar. (It aint gonna happen!)
Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta - även om det innebär att fobin försvinner? (Exakt, not me.)
Vid andra fobier kan det räcka med att gradvis utsätta sig för det fruktade, att exponera sig, för att neutralisera fobin. Vid kräkfobi kan fobin kvarstå även om vederbörande kräks. Att gradvis utsätta sig för egna eller andras kräkningar kan t.o.m. ge en försämring, speciellt om man enbart arbetar med beteendet utan att påverka tankemönster och lära ut och träna sådana strategier. ( Sa alltsa, annu mindre kommer det att handa da att jag botar min krakfobi. Jag tanker INTE spy. Eller sa pa spyor. Det kommer definitivt att ge en forsamring.)
De som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det vara 15-25 år sedan senaste gången. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker förknippade med illamående. Den som drabbats vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella delar av hjärnan som styr. (Sa vadda, are you telling me I`m nuts??)
Följande punkter är vanliga yttringar:
· Känslig mage, direkt koppling mellan tanken "jag är smittad" och reaktioner i mage-tarm. Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm (check!)
· Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks.
(Check!)
· Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks. (Ja, check..)
· Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara. (Verkligen!)
Emotofobi F.A.Q!
Men ingen gillar ju att spy.
En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker.
Till exempel, många människor skulle inte vilja utforska grottor pga rädsla för ormar. Men en del människor med ormfobi (ophidiophobia) är rädda för att gå på trottoaren i Chicagos innerstad eftersom det skulle kunna finnas en orm där.
Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.
Rädslan tar all tid; för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. I vardagligt tal säger många fobiker att de hellre skulle dö än spy. (Vi hoppas att det är en överdrift.) Det är däremot ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. (exakt..,kunde inte ha sagt det battre sjalv, fast min radsla tar inte all min tid. Och ja, jag har oxa sagt att det skullre do an att spy, men det ar sjalvklart en overdrift!)
Vad kännetecknar en emetofob?
Kostrestriktioner är universella hos emetofober. De flesta emetofober har en lista med mat som de inte äter eftersom de tror att de kan ge matförgiftning; många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. En del av maten som emetofober undviker har ingen självklar relation till någondera av orsakerna ovan. Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. (Lättaste sättet att bli av med en emetofob? Slicka på skeden när du lagar mat.) Ironiskt nog blir emetofober ibland misstänkta av andra att ha någon matstörning. (Jag har satt tjock text, pa det som stammer in pa pricken pa mig. Laskigt!!)
Vilka mer saker gör en emetofob?
I mataffären, lutar sig emetofoben försiktigt ner för att undersöka varje apelsin som läggs ner i påsen (de kanske t.o.m. tvättar apelsinerna innan de äter dem också), de sträcker sig längst bak i frysen för att få de "kallaste" varorna, skäller på delikatesspersonalen att de ska skära bort vissa bitar; och vår favorit, tvätta händerna efter ett besök på köttavdelningen. (oh my, ALLT stammer exakt in pa mig. Fast jag skaller inte pa ngn, jag ber snallt. Det ar med att tvatta handerna efter att ha tagit i kott, el ett besok som det star. CHECK!)
Nästan alla emetofober berättar att de inte kan ta hand om sina barn och andra familjemedlemmar när de är sjuka. En del sover i andra rum när en familjemedlem är sjuk. (Ja, och jag skams for detta!)
Hur blev emetofoberna så här?
Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. (jag var nio!) De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. Så de upplevde aldrig att det var normalt att spy.
En del emetofober säger att deras föräldrar inte var stödjande när de spydde som barn, och några säger att deras föräldrar till och med tvingade dem att spy.
Många tror att det handlar om kontroll. Några säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar, eller att de är making up for a lack of kontroll i situationer som barn. En del experter tror att ångesten över separation från en förälder eller anann älskad person under barndomen också spelar in i emetofobin. En del terapeuter, inte emetofober, föreslår en koppling till sexuellt övergrepp under barndomen. (Majoriteten av emetofober var inte utnyuttjade och till och med en del som blev det tvivlar på denna koppling.)
(Aven har, tjock text pa det som stammer in pa mig!Inte det andra!)
Det mest överraskande faktumet för icke-fobiker är att de flesta av emetofober sällan, om någonsin, spyr.
En del emetofober överlevde graviditet, födsel, blindtarmsinflammation och gallblåseoperationer utan ens en retch. Även om de spydde så gick de oftast igenom varje sjukdom med endast en episod av spyende, jämfört med en icke-fobiker som kan spy upprepade gånger vid en sådan sjukdom. (Många fobiker säger att orsaken till att de spydde var för att de var så trötta över att må illa så att de "gav upp" och lät sig själva spy. (Japp, sa ar det.)
Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin - ofta redan samma dag. (sa sant! Check!)
Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. (cheeeeeck!)
Varför spyr inte emetofober så ofta?
Svaret är inte klart. Många emetofober är väldigt skickliga på att slåss mot illamående. De kan berätta för dig att de mådde väldigt illa men lade sig ner tills illamåendet passerade. En del använder medicin mot illamående som Tigan eller Compazine. Andra har tricks som isbitar. En del påstår att deras år av rädsla har gjort att de inte kan spy. En del försöker bomba sitt immunsystem med vitaminer och örtmediciner. Den mest troliga orsaken är denna: Då dessa människor blev fobiker eftersom de hade höga spytrösklar när de var små så kan man tänka sig att trösklarna blivit ännu högre vid vuxen ålder. (Tjock text, jag!)
Nästan alla fobiker förmågan att motstå the urge att spy väldigt lång tid, tills illamåendet passerar. (Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat.) Detta leder till frågan om spyende är en helt ofrivillig kroppslig aktion. ( Sa check..! Jag lider av migran. Men jag spyr ALDRIG utav det. Far lust, men kan och vill ej.)
Så vad är det för fel med att ha emetofobi? De låter som om några människor har hittat ett sätt att aldrig spy på.
Problemet är att emetofobi tar upp mycket tid och energi av personen som lider av det. Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Den första saken i en bönelista hos en religiös emetofob är fortsatt skydd från den fruktade sjukdomen.
En del emetofober berättar att de spottar i toaletten efter varje besök, som en offergåva till "spy-gudarna". Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest. (Bara det i tjock text stammer, inte det andra alls. Sa knapp ar jag inte.)
Emetofobi kan även leda till dåliga matvanor: några emetofobers ovanliga matintag är kanske inte så välbalanserade och näringsrika; standardkost, kanske bara lite mer troligt att orsaka matförgiftning, skulle vara hälsosammare. De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. ( precis.. check..)
Kanske ett trakigt inlagg for alla, men jag kanner bara att jag var tvungen att skriva ner allt det har. Det ar ju min blogg sa.. hehe... Det har ar grovt. For mig. Kande att jag var tvungen att skriva av mig det. Kanske personligt, men det ar inget jag doljer. Jag gar ju inte och sager till alla att jag har krakfobi. Men det ar inget jag doljer heller.
Sa nu vet ni det. Min familj vet, och Jefri. Och dom star ut med det. Varje gang vi tittar pa film, och ngn spyr sa tacker Jefri for mina ogon, och sager till nar det ar over. Och nar jag ser en spya pa gatan el whatever med ngn av mina syskon sa kollar dom pa mig och ba titta inte! Sa bara mina narmaste pallar, och gor undantag for mig. Och varnar mig osv. Det ar skont. Det alskar jag dom mer for. :)
Ja, knappt men sant! Har val inte alla hastar hemma typ? :P
Kl ar 12:30, maste sova for imorrn blir det stranden! Godnatt.
Sa jag surfar in pa sidan, och ja, mkt riktigt sa ar det en sida for manniskor som har krakfobi. Jag ar inte den enda!! Wooo! Not! Jag vill inte ens ha den har fobin, det ar sjukt jobbigt. Jag ar jatte lattacklad, alltsa grooovt. Jag slutar ata for minsta lilla ackelgrej, men spya. Det ar en helt annan sak. Det ar verkligen en fobi! Jag tror att jag inte har spytt pa typ ett ar. Jag spyr aldrig. I mean it. Jag gor allt, in i det sista for att undvika det. Fastan jag vet att jag kommer att ma battre om jag spyr, sa star jag hellre ut med mitt illamaende an spyr. Nar min pojkvan ar sjuk, och han gar pa toa for att krakas sa satter jag en kudde over ansiktet och haller for oronen det hardaste jag kan. I just can`t.
"Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. (japp, I got that.)
Emetofobi är inte bara en rädsla för att spy offentligt, då kan det istället handla om social fobi. (jag har INTE social fobi, men daremot en radsla for att spy offentligt. Japp, check!)
En del emetofober är bara rädda för att se andra spy, men inte rädda för att spy själva. Andra emetofober är bara rädda när personer med magsjuka spyr, för att de själva kan bli smittade och spy. Om någon spyr av tex fylla istället är de inte rädda, eftersom det inte smittar. " (Nej, jag ar radd for att se andra spy, mig sjalv, spyor ute pa gatan, och ja det med magsjuka stammer oxa. Sa check, and check!)
Att behandla emetofobi kan vara ganska komplicerat eftersom slutmålet ofta är att framkalla kräkningar. (It aint gonna happen!)
Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta - även om det innebär att fobin försvinner? (Exakt, not me.)
Vid andra fobier kan det räcka med att gradvis utsätta sig för det fruktade, att exponera sig, för att neutralisera fobin. Vid kräkfobi kan fobin kvarstå även om vederbörande kräks. Att gradvis utsätta sig för egna eller andras kräkningar kan t.o.m. ge en försämring, speciellt om man enbart arbetar med beteendet utan att påverka tankemönster och lära ut och träna sådana strategier. ( Sa alltsa, annu mindre kommer det att handa da att jag botar min krakfobi. Jag tanker INTE spy. Eller sa pa spyor. Det kommer definitivt att ge en forsamring.)
De som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det vara 15-25 år sedan senaste gången. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker förknippade med illamående. Den som drabbats vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella delar av hjärnan som styr. (Sa vadda, are you telling me I`m nuts??)
Hur yttrar sig kräkfobi? Vanligen börjar fobin i barndomen med en rädsla för eget eller andras illamående eller kräkningar. Kräkfobi kan vara baserad på (panik)ångest, ibland i kombination med andra fobier och/eller baserad på fysiskt illamående vilket mycket lätt kan aktiveras. (Japp, nar jag var nio ar. Jag blev magsjuk av att ata lussebullar. Spydde i flera dar. Blev traumatiserad. At aldrig mer lussebullar. Och sen dess har jag haft fobin.)
Följande punkter är vanliga yttringar:
· Känslig mage, direkt koppling mellan tanken "jag är smittad" och reaktioner i mage-tarm. Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm (check!)
· Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks.
(Check!)
· Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks. (Ja, check..)
· Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara. (Verkligen!)
Till det yttre är emetofobikern vanligen välfungerande och lyckas också dölja fobin för arbetskamrater och andra. Många kan leva med en partner som inte vet om fobin.
Emotofobi F.A.Q!
Men ingen gillar ju att spy.
En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker.
Till exempel, många människor skulle inte vilja utforska grottor pga rädsla för ormar. Men en del människor med ormfobi (ophidiophobia) är rädda för att gå på trottoaren i Chicagos innerstad eftersom det skulle kunna finnas en orm där.
Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.
Rädslan tar all tid; för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. I vardagligt tal säger många fobiker att de hellre skulle dö än spy. (Vi hoppas att det är en överdrift.) Det är däremot ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. (exakt..,kunde inte ha sagt det battre sjalv, fast min radsla tar inte all min tid. Och ja, jag har oxa sagt att det skullre do an att spy, men det ar sjalvklart en overdrift!)
Vad kännetecknar en emetofob?
Kostrestriktioner är universella hos emetofober. De flesta emetofober har en lista med mat som de inte äter eftersom de tror att de kan ge matförgiftning; många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. En del av maten som emetofober undviker har ingen självklar relation till någondera av orsakerna ovan. Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. (Lättaste sättet att bli av med en emetofob? Slicka på skeden när du lagar mat.) Ironiskt nog blir emetofober ibland misstänkta av andra att ha någon matstörning. (Jag har satt tjock text, pa det som stammer in pa pricken pa mig. Laskigt!!)
Vilka mer saker gör en emetofob?
I mataffären, lutar sig emetofoben försiktigt ner för att undersöka varje apelsin som läggs ner i påsen (de kanske t.o.m. tvättar apelsinerna innan de äter dem också), de sträcker sig längst bak i frysen för att få de "kallaste" varorna, skäller på delikatesspersonalen att de ska skära bort vissa bitar; och vår favorit, tvätta händerna efter ett besök på köttavdelningen. (oh my, ALLT stammer exakt in pa mig. Fast jag skaller inte pa ngn, jag ber snallt. Det ar med att tvatta handerna efter att ha tagit i kott, el ett besok som det star. CHECK!)
Nästan alla emetofober berättar att de inte kan ta hand om sina barn och andra familjemedlemmar när de är sjuka. En del sover i andra rum när en familjemedlem är sjuk. (Ja, och jag skams for detta!)
Hur blev emetofoberna så här?
Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. (jag var nio!) De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. Så de upplevde aldrig att det var normalt att spy.
En del emetofober säger att deras föräldrar inte var stödjande när de spydde som barn, och några säger att deras föräldrar till och med tvingade dem att spy.
Många tror att det handlar om kontroll. Några säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar, eller att de är making up for a lack of kontroll i situationer som barn. En del experter tror att ångesten över separation från en förälder eller anann älskad person under barndomen också spelar in i emetofobin. En del terapeuter, inte emetofober, föreslår en koppling till sexuellt övergrepp under barndomen. (Majoriteten av emetofober var inte utnyuttjade och till och med en del som blev det tvivlar på denna koppling.)
(Aven har, tjock text pa det som stammer in pa mig!Inte det andra!)
Det mest överraskande faktumet för icke-fobiker är att de flesta av emetofober sällan, om någonsin, spyr.
En del emetofober överlevde graviditet, födsel, blindtarmsinflammation och gallblåseoperationer utan ens en retch. Även om de spydde så gick de oftast igenom varje sjukdom med endast en episod av spyende, jämfört med en icke-fobiker som kan spy upprepade gånger vid en sådan sjukdom. (Många fobiker säger att orsaken till att de spydde var för att de var så trötta över att må illa så att de "gav upp" och lät sig själva spy. (Japp, sa ar det.)
Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin - ofta redan samma dag. (sa sant! Check!)
Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. (cheeeeeck!)
Varför spyr inte emetofober så ofta?
Svaret är inte klart. Många emetofober är väldigt skickliga på att slåss mot illamående. De kan berätta för dig att de mådde väldigt illa men lade sig ner tills illamåendet passerade. En del använder medicin mot illamående som Tigan eller Compazine. Andra har tricks som isbitar. En del påstår att deras år av rädsla har gjort att de inte kan spy. En del försöker bomba sitt immunsystem med vitaminer och örtmediciner. Den mest troliga orsaken är denna: Då dessa människor blev fobiker eftersom de hade höga spytrösklar när de var små så kan man tänka sig att trösklarna blivit ännu högre vid vuxen ålder. (Tjock text, jag!)
Nästan alla fobiker förmågan att motstå the urge att spy väldigt lång tid, tills illamåendet passerar. (Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat.) Detta leder till frågan om spyende är en helt ofrivillig kroppslig aktion. ( Sa check..! Jag lider av migran. Men jag spyr ALDRIG utav det. Far lust, men kan och vill ej.)
Så vad är det för fel med att ha emetofobi? De låter som om några människor har hittat ett sätt att aldrig spy på.
Problemet är att emetofobi tar upp mycket tid och energi av personen som lider av det. Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Den första saken i en bönelista hos en religiös emetofob är fortsatt skydd från den fruktade sjukdomen.
En del emetofober berättar att de spottar i toaletten efter varje besök, som en offergåva till "spy-gudarna". Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest. (Bara det i tjock text stammer, inte det andra alls. Sa knapp ar jag inte.)
Emetofobi kan även leda till dåliga matvanor: några emetofobers ovanliga matintag är kanske inte så välbalanserade och näringsrika; standardkost, kanske bara lite mer troligt att orsaka matförgiftning, skulle vara hälsosammare. De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. ( precis.. check..)
Kanske ett trakigt inlagg for alla, men jag kanner bara att jag var tvungen att skriva ner allt det har. Det ar ju min blogg sa.. hehe... Det har ar grovt. For mig. Kande att jag var tvungen att skriva av mig det. Kanske personligt, men det ar inget jag doljer. Jag gar ju inte och sager till alla att jag har krakfobi. Men det ar inget jag doljer heller.
Sa nu vet ni det. Min familj vet, och Jefri. Och dom star ut med det. Varje gang vi tittar pa film, och ngn spyr sa tacker Jefri for mina ogon, och sager till nar det ar over. Och nar jag ser en spya pa gatan el whatever med ngn av mina syskon sa kollar dom pa mig och ba titta inte! Sa bara mina narmaste pallar, och gor undantag for mig. Och varnar mig osv. Det ar skont. Det alskar jag dom mer for. :)
Ja, knappt men sant! Har val inte alla hastar hemma typ? :P
Kl ar 12:30, maste sova for imorrn blir det stranden! Godnatt.
Kommentarer
